Letar efter något att säga, något som kan förändra allt..
Detta utkast skrev jag för några år sedan. Men jag publicerade det aldrig.
Många gånger frågar jag mig själv, är det okej att känna såhär?
Jag vet redan att det inte är normalt. Det behöver ingen säga till mig, för det vet jag redan.
Jag måste försöka sätta stopp på det här nu snart, för jag vet inte hur många år till jag orkar kämpa med det.
9 år känns tillräckligt.
Jag har snart all hjälp jag kan få, jag måste bara hitta mina verktyg att jobba med. Få det att fungera, hitta orsaken till allt det här.
Jag har för mycket att förlora, jag missar för mycket, kan inte uppskatta det vackra i livet, för just nu i min värld så är det inte så mycket som är vackert och glatt.
Snarare bäck-svart och ledssamt.
Och som det känns så kan jag inte skylla det på någon, bara på mig själv. Som tillåter mig att falla.
Jag ber på mina bara knän att allt ska ordna sig, eller åtminstonde bli kontrollbart.
Bara jag får börja jobba igen, känna mig en aningen lite mer "normal", så kanske det blir kontrollbart igen.
-Som förr.
Det känns som att flera händelser under en låång period, varje händelse har tagit en liten bit av mig varje gång, det har bildats ett ärr efter varje grej som hänt. Nu är det så många ärr så det inte finns någon frisk hud kvar..
Jag har ingen direkt "anledning" till varför jag faller, varför jag får panik och ångest vissa dagar,. Det lixom bara händer, helt plötsligt känns allt jättejobbigt, svart, benen och armarna känns som bly, och jag bara stirrar i väggen.. Sen brister allt, gråten kommer och jag känner mig så fruktansvärt värdelös.
Och jag önskar, jag verkligen önskar att jag kunde svara dig när du frågar "vad är det?".. Men med handen på hjärtat kan jag säga dig, att visste jag vad det är, så skulle jag berätta direkt!
Men det är just det, JAG VET INTE, jag vet inte varför jag beteer mig såhär, jag vet inte varför jag inte är som alla andra, varför jag inte kan betee mig ordentligt. Så min älskade, om jag visste, så lovar jag dig att jag skulle berätta..
Jag vet redan att det inte är normalt. Det behöver ingen säga till mig, för det vet jag redan.
Jag måste försöka sätta stopp på det här nu snart, för jag vet inte hur många år till jag orkar kämpa med det.
9 år känns tillräckligt.
Jag har snart all hjälp jag kan få, jag måste bara hitta mina verktyg att jobba med. Få det att fungera, hitta orsaken till allt det här.
Jag har för mycket att förlora, jag missar för mycket, kan inte uppskatta det vackra i livet, för just nu i min värld så är det inte så mycket som är vackert och glatt.
Snarare bäck-svart och ledssamt.
Och som det känns så kan jag inte skylla det på någon, bara på mig själv. Som tillåter mig att falla.
Jag ber på mina bara knän att allt ska ordna sig, eller åtminstonde bli kontrollbart.
Bara jag får börja jobba igen, känna mig en aningen lite mer "normal", så kanske det blir kontrollbart igen.
-Som förr.
Det känns som att flera händelser under en låång period, varje händelse har tagit en liten bit av mig varje gång, det har bildats ett ärr efter varje grej som hänt. Nu är det så många ärr så det inte finns någon frisk hud kvar..
Jag har ingen direkt "anledning" till varför jag faller, varför jag får panik och ångest vissa dagar,. Det lixom bara händer, helt plötsligt känns allt jättejobbigt, svart, benen och armarna känns som bly, och jag bara stirrar i väggen.. Sen brister allt, gråten kommer och jag känner mig så fruktansvärt värdelös.
Och jag önskar, jag verkligen önskar att jag kunde svara dig när du frågar "vad är det?".. Men med handen på hjärtat kan jag säga dig, att visste jag vad det är, så skulle jag berätta direkt!
Men det är just det, JAG VET INTE, jag vet inte varför jag beteer mig såhär, jag vet inte varför jag inte är som alla andra, varför jag inte kan betee mig ordentligt. Så min älskade, om jag visste, så lovar jag dig att jag skulle berätta..
Att så mycket kan förändras på så få år, är helt otroligt!
Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat tro att det skulle bli såhär bra som det är nu, för mig i mitt liv!
Jag har fått klarhet i varför jag alltid känt mig så annorlunda och trögtänkt, varför ideerna har funnits men inget som helst initsiativ.
Jag kan idag stå med rak rygg och känna mig stolt över att jag orkade gå igenom alla tester och samtal som resulterade i att jag diagnostiserades och jag fick min ADD på papper.
Att efter en hemsk medicin insättning och fd läkare, har idag en jäkligt bra, fungerade dos och sort, och en doktor som verkligen hjälper och förstår MIG!
Min diagnos är en stor bekräftelse och lättnad, JAG hade rätt!
I år har jag och min sambo Daniel köpt ett alldeles eget hus, vi har 2 vuxna katter, 2 kattungar och en vovve.
Om 2 dagar firar vi 1 års förlovning. <3
Jag är väldens lyckligaste tjej, trots mina down perioder, så kan jag alltid se ljuset, att allt löser sig, att jag har mitt hjärta som alltid stöttar och peppar mig <3
Du gör mig hel, utan dig är jag fortfarande jag, men en stor del utav mitt liv skulle sakna mening <3
Också fasters lilla go-tjej, Ines. Du förstår inte än, vilken otrolig lycka du ger oss! <3
